En hjälpande hand...

Den ensamma mamman tittar oroligt på kassörskan... 145kr?, jag måste under 100kr, stammar hon fram. En prioriterings process tar fart, vad ska bort? Mamman väljer med omsorg bort produkt efter produkt.

Som åskådare, klara jag inte se mer. Jag säger till kassörskan... De produkter som mamman väljer bort... Betalar jag, så Ni kan lägga tillbaka dem igen. I denna stund har jag två frågetecken framför mig, de söker svar i min blick... Som om de väntar på att jag skämtar eller nått.

Jag rör dock inte en min, jag betalar o plockar ihop mina varor. I utgången passerar jag mamman o hennes lilla bebis, hon tittar på mig med tacksamhet... men säger inget. Jag bryter tystnaden... Var rädd om dig! Sen går jag...

Idag fick jag möjlighet att hjälpa en främmande människa, är så tacksam!

På väg

Hennes blick skar in i mig... -Ett musikrum?

Den Amerikanska drömmen var en illusion... Två år tidigare, hade jag sålt allt jag ägde... lämnat vänner och familj bakom mig, för att ge det förlovade landet en chans.

Förblindad av kärlek o drömmar... försökte jag passa in i en mall... som inte alls var jag. Aldrig tidigare hade jag upplevt att min passion var ett hot... Detta resulterade i många ändlösa diskussioner, jag fick aldrig fram mitt buskap... Den kärlek och passion jag har för musiken... Är på ett helt annat plan, än den kärlek jag har gentemot en person i en relation.

Eftersom jag inte alls musicerade längre eller spelade ute "live" med band, så tyckte jag att ett musikrum skulle man väl iaf kunna ha i huset... där jag kunde gömma mig... spela för mig själv, o stilla min kreativa själ. Den förfrågan föll inte i god jord, rasande... lämnar hon mig i köket, smäller i en dörr o försvinner. Där... just i denna stund... såddes fröet... Jag måste hem!

Förbannad gick jag upp i vårt gästrum... med en lånad gitarr, började ett riff ta form...  orden snurrade i mitt huvud.

Två månader senare... Stod jag återigen på svensk mark.

"På väg" ...

Försök du släcka denna eld
Fortare förlorad... Blickar blickar hem

Smyger, sväljer trippar omkring
Som eld o vatten... när allt kommer omkring

Det var en gång...

Hastigt, genomdränkt av svett vaknar jag upp… Min kropp skakar och jag fryser. En lättnad av slippa ur klorna på den kaotiska drömmen, sprider sig i min kropp. Lyckan är dock kort… Som en välriktad käftsmäll, kommer verkligheten ikapp, och jag inser att den är bra mycket värre än drömmen.

För ca 3 år sedan, började min resa på allvar. Under loppet av en veckas tid, förlorade jag min flickvän, min bästa  vän och mitt barn. Smärtan var obeskrivlig…

Jag var med stormsteg på väg mot min egen undergång, men som en sista döds ryckning gjorde jag en överrenskommelse med mig själv. För att distansera mig mot all smärta som jag inte orkade hantera, lovade jag mig själv… Varje gång jag mår dåligt, ska jag sjunga!

Jag har spelat musik hela livet, men har aldrig fokuserat på nått eget material… Har inte tyckt att jag haft något att berätta. Detta förändrades över en natt, nu skriver jag låtar som direkt speglar mitt liv… varje ord jag förmedlar, är genomlevt och till 100% rakt igenom ärligt!

Eftersom mitt jobb innebär att jag långa perioder ligger ”ute” och arbetar på olika projekt, måste jag ständigt anpassa mina rutiner. Att sitta o gapa och spela på ett hotellrum, är mindre uppskattat. Därför har min tillflyktsort blivit min Skoda Felicia… Jag hittar ensliga platser i skog o mark, på industri områden, var som helst… Där jag får vara ifred.

//DAVID